På återseende
Nu är det slut, i elitserien, för den här gången. Och vi gjorde ingen snygg sorti överhuvudtaget. Gamnackar? Gummiben? Utpyrd glöd? Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill helst överge det hela med en stor suck.
Tvillingarna tillbaka i idrottshuset var föga glädjande för örebroarna denna lördag, Linn gick mållös men Lina tryckte in 5 mål i comebacken efter sin bråkande stortå. Att få krama om dem värmer dock alltid ett vänhjärta.
I ÖSK fanns som sagt få glädjeämnen, Maria Ollinen som avslutat elitserien på ett riktigt bra sätt gjorde det riktigt bra även denna match. Hilda avlossade stora bössan och ett av hennes sista skott (bom, men det är oväsentligt nu) var så hårt att nackhåren stod på mig på linjen med tanken att jag faktiskt kunde ha stått i vägen.
Pluslistan i NA:
1.Maria Ollinen
2.Madelene Hildén
3.Carolina Järlstam
Det är med tungt hjärta och tunga steg som man klev upp imorse (inte bara för att klockan stod på okristliga 05.30 och jag trodde att det var sommartid och muttrade om att klockan egentligen bara var halv fem) utan för att framtiden nu står oviss. En samling idag med lite träning och sedan får vi väl se hur framtiden utspelar sig.
Jag är oerhört besviken efter matchen och detta citat säger väl allt om mina tankar kring min insats, ”Jag är så jävla rutten idag att jag inte skulle bli värvad av FCZ handboll”
Det är fruktansvärt tungt att avsluta såhär, och med en skottprocent som är skrattretande för min del så satt det sista målet fint som en isglass en varm sommardag.
Mer kommer väl när inte den här känslan är lika tryckande längre…
