Stegfel

Först och främst vill jag erkänna mig lite irriterad (inte första gången, och säkerligen inte sista heller). Som bekant så gjorde vi ett tränarbyte såhär i årsskiftet och detta blir ju inte oväntat uppmärksammat av media. De flesta skriverier är ju bra, så bra det kan vara i ett sådant läge men jag förfasas av vissa kommentarer. Så är det ju och en smart person (inte jag alltså) skulle ge fan i att läsa dem. MEN, det har jag gjort och även om smutskastningen inte är på länga vägar nära annat skit som skrivs i kommentarfältet på andra artiklar så bränner det till lite. Speciellt som självutnämnda ”experter” uttalar sig om våra tankar och känslor.

Tacka vet jag att Stegfel är fristående!

Nu har vi haft vårt första möte med Rasken (ganska solklart smeknamn) och även vårt första bollpass. Mitt intryck har inte varit någonting annat än bra, och jag tror att han kan få ut mycket av oss. Han har höga förväntningar, med all rätt och detta är också ömsesidigt. Men jag tror att det kan bli en bra klaffning. Han hade ingenting att göra med det lilla nätta ”få igång kroppen igen” pass som Nisse höll i i måndags. Men av träningsvärken och svettmängden så kan man lugnt säga att vår guldgubbe fick igång kropparna igen. Ett liknande svar fick jag av Rasken innan träningen igår, ”det blir inte så mycket puls, lite kamp, lite spel i slutet men mest bara kolla lite på hur ni spelar och nöta”

Vi spretade lite innan uppvärmningen och jag skulle trösta Dojjan med orden som jag tog fasta på ”det är lugnt, det blir inte så mycket puls”. Fast, eftersom han hade nämnt både kamp och tävlingar så kunde jag inte riktigt ta det. Jag får ju nära maxpuls under ett Monopolspel med mormor och morfar. Efter första kampövningen med Måns då jag bokstavligt talat fick bita mig i tungan så var både pulsen hög och svettpölarna stora. Men, det klagar jag absolut inte på. Skönt att vara igång. Det jag oroade mig mest för var ju bettet i tungan, vad är jag utan att kunna prata? Jag är ju knappast någon som man bara lättsamt vilar ögonen på, det är munlädret som får leverera!

Totalt slut efter träningen och med en stor bula i bakhuvudet signerat Sara Johanssons armbåge så tog jag mig hem för alternativt tisdagsmys med en hemvändare från Skåne och en soon-to-be skåning. Varför lämnar så många sköna damer mig för det där jä-la landskapet?

Nu tar vi snart onsdag och därmed långt bollpass – lillördag i all dess glans!