Stegfel

Söndagens match har vi skakat av oss, i den mån vi ska göra. Samtidigt har vi tagit lärdom av våra misstag (och även våra rätt) och börjat jobba mot nästa match. Bryt ihop och gå vidare – starkare. Idrottsflosklerna avlöser varandra, men det är precis vad vi gör. Ingen gillar att förlora, och själv skulle jag vara grinig efter att (absolut säkert) förlora mot, låt oss säga, Magnus Samuelsson i armbrytning. Det hjälps inte, om det så är en spelkväll med monopol med familjen eller femkamp på Liseberg – jag hatar att förlora. Styrkan ligger i att inte gräva ner sig, eller låt oss säga att man inte ska gräva en djupare grop än man kan hoppa ur.

Veckan började med ett alltid lika spännande moment i ÖSK, fotografering. Ingen vet hur lång tid det ska ta, ”pooserna” diskuteras livligt och missnöjet är oftast stort efteråt. Klart man vill göra sig så bra som möjligt på ett kort där man har möjlighet att inte se direkt bajsnödig ut, som i de flesta actionbilder från matcherna. Årets bilder har blivit inspirerade av en av våra idrottsgrannar, med vilket resultat har vi ännu inte sett.

   Personligen så vill jag dementera talesättet: ”en bild ljuger aldrig” och bestämt fastslå att jag då är snyggast live. Kameran älskar mig inte!

Vi har ju självklart tränat också, men det ter sig ju vara ganska självklart. Nisse matar oss åter med hans egen favoriträtt – träningsvärk med resultat. Han är en jäkel på att hitta nya små muskler att trigga igång, men vi älskar honom.

Små i-landsproblem och funderingar

Vem ska vi egentligen utse till filmansvarig i ÖSK handboll? Jag blir nerröstad gång på gång med mina disneyklassiker, hockeyfilmer eller allehanda romantiska drama som ligger i filmlådan hemma. Alternativet är att gå på pappas filmsamling och då skulle hela laget kunna doktorera i Andra världskrigets truppförflyttningar och krigsstrategier.

Vem har börjat tugga frukt utav h-vete? Förut kunde Kecke (vår underbara materialare) komma skramlande med någon banan eller äpple som låg kvar och försöka få någon av oss att förbarma sig. Nu gapar den tom ganska snabbt och det är ju bra. Frukt är ju nyttigt!

Kan vi ha träffat på killen med världens längsta ben? Pierre i ECO basket håller även han till i Idrottshuset som är vårt andra hem. Att en basketspelare är lång kommer väl inte direkt som en överraskning, men killen har ben som är stretchade till tusen. Jag själv, som inte bara mäter två plättar över havet, testade att mäta mot mig själv och döm om min förvåning när hans ben slutar vid min bröstkorg.

Jag, som stod för helgens vurpa, undrar hur länge inombordade blåmärken egentligen ska hålla i. Den som missade matchen, missade också hur jag stod på arslet mitt på planen. Baktung eller höga linjer? Därom tvista de lärde. Vad jag också undrar är vart tejpen tog vägen, den var spårlöst försvunnen efter att jag generad fått slänga mig upp och springa hem.




Bilder från hemmapremiären:
http://www.oskhandboll.com/bilder/110918/110918.html