suck-måndag
Jag har väl inget annat val än att kasta mig tillbaka till måndagskvällen, hur mycket jag än skulle vilja undvika den. I alla fall 40 minuter av eländet, men har man satt sig vid knapparna än en gång så får jag lov att bita i det lilla sura.
Vi startade matchen underbart bra och ledde som mest med 2-9, försvarsspelet agerade nästintill fläckfritt och Frida radade upp räddning efter räddning varpå vi fick skåda ett kontringsspel som tidigare varit nästintill helt frånvarande hittills på säsongen. Anfallsspelet visade också på variation och vilja, några virkträffar gör att siffrorna endast blev 9 under den lysande perioden. MEN, spöket kom ifatt oss. Eller vad det nu är för skit som sätter sig i maskineriet, VI fick kontra in 5 raka mål och vi mäktade endast med ynka 1 innan det blåstes för halvtid och siffrorna blev 10-10. Tyvärr fortsatte VI trycka på och deras högernia som under första halvlek hade ett antal skott i stolpen satte nu allt i maskorna istället. Slutsiffrorna skrevs till 29-17 och ja, jag vill helst inte säga mer om den matchen. Vi var inte nöjda med mer än första kvarten, och det hjälper ju föga när man snackar handboll…
En mycket mysko händelse tog rum under hemvägen, när vi har entrat Örebro och ska passera Harrys så blir vi stoppade mitt i vägen av två välklädda gossar. Frida satt som tur var vid ratten och hade snabba bromsreflexer, vi blev rätt häpna och vevade ner rutorna. Killarna visade sig vara två festsugna stockholmare som hamnat på villovägar men blev mer än nöjda då de upptäcker att den bilen de fått stopp på innehåller 4 tjejer. När vi väl lyckats, vänligt men bestämt, slå fast att vi då rakt inte tänker följa med någonstans och lotsa dem uppåt stan igen så ska vi åka iväg till deras låtsatsgråt och sista-försöksövertalningar. Frida gasar på lite och då hoppar en av killarna upp bakpå bagageluckan. En riktig dumdristig daredevil, kan man säga! Allt gick bra och ingen blev skadad mer än killarnas självförtroende som fick sig en törn, kanske.
Nu är det onsdag och då vet vi alla vad som väntar. Blod, svett och tårar, nästan alla tre känns självskrivna för undertecknad idag då måndagen tog hårt – och så även gårdagen.
