två besvikelser och en hel del bortglömt



Sedan sist (mitt liv har stått i vägen) så har två matcher spelats. Tyvärr, tänker jag säga. För med facit i hand skulle jag mer än gärna spelat om bägge. Vi gjorde årets första match då serien vände borta mot Spåret. Första matchen med Rasken vid rodret och det var dags för någonting nytt. Vi gör det bra, riktigt bra stundtals t o m. Och ligger vid halvtid endast under med två bollar. Men i andra halvlek börjar våra misstag hagla och så mycket som 18 tekniska misstag räknades ihop, i andra halvlek. Frida blev stående själv många gånger mot kontrande Spårvägenspelare. Försvarsspelet var stundtals riktigt, riktigt bra och gjorde det svårt för Spårvägen. Det märktes direkt när timing och aggressiviteten släppte, då kunde Spårvägen stänka in bollar över banan. Mest utdelning tror jag ändock att de fick på kontringar efter våra misstag i anfall.

 

Pluslistan i NA:

 

1.Frida Granberg
2. Anna Axelsson
3. Ivana Petkovska

 

Sedan fick vi bryta ihop och komma igen, igen. En träningsvecka avverkades och ganska mycket kul tog plats. Men det får bli att det kommer i efterhand, en del har jag i skrivande stund glömt bort och förra veckans tid räckte helt enkelt inte till.

 

Igår var det ännu en match, Heid hemma i Idrottshuset. Det var bäddat för fest, sponsorer bjöd på inträdet, kiosken hade rea och vi var grymt taggade. Förlust med sju bollar borta med bud på bättre resultat och en nyfunnen spelglädje gjorde att första tvåpoängaren inte kändes omöjlig. Hemmaledning med 5-3 och enorm energi på planen gjorde att den kändes nära, till och med. Men då kom utvisningarna, de individuella misstagen, stress i anfall och inget riktigt klart spel. Vi slutade hjälpa och utnyttja varandra och trodde istället på Stålmannenprincipen. Tyvärr är vi inte riktigt där, att en enskild spelare kan avgöra allt själv.

 

Jag var så förbannad, frustrerad och besviken igår att jag inte finner ord. Att inte ens min mamma vågade träffa mig efter matchen utan åkte hem och ringde senare med orden ”jag tyckte att det kändes säkrast med några kilometer emellan” känns väl kanske som att det förklarar en del?

 

Vi förlorade alltså med 20-38 efter många tekniska misstag och felbeslut. Ilskan låg kvar i kroppen även när jag vaknade men nu med känslan att jag ska tammefan göra allt för att aldrig mer må såhär. Hoppas att resterande spelare känner samma, vi måste dra åt samma håll.

 

Pluslistan i NA:

 

1.Ivana Petkovska
2.Malin Bergfalk
3.Sara Johansson

Mina kära jobbkamrater är ju mer eller mindre insatta så jag har suttit mitt i skottelden här på morgonkvisten och försvarat den ädla sporten handboll. Lyckades dock vända uppmärksamheten på mitt nya headset. Går nu under namnet ”Brittan” här, sjunger väl ändå liiiite vassa playback än henne.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0