Stegfel

Tjusningen med att vara elitspelare i handboll i Örebro är många, men få av dem gjorde sig påminda denna tisdagsmorgon.

Jag började morgonen med att rikta ett dödande, men ack så felriktat slag mot väckarklockan (som förövrigt är min mobiltelefon, så vad slaget hade gjort för nytta är ju frågan) och drog min vinande knytnäve i väggen. En strid ström av barnförbjudna och säkert ett par nykomponerade ord följde på detta. Staplade upp för att tända lampan och inspektera skadan, tyvärr såg jag mig då också i spegeln och tänkte: ”Gud är inte god, nu skulle inte ens mamma tycka att jag är söt”. Frukost framför Pantertanter, den gamla klassikern, och tankarna fortsatte i samma spår; ”fan, det där kommer vara jag. Gråhårig och går i kyrkan för att ragga”

Mörkret var fortfarande rätt kompakt när jag hoppade på järnhingsten och flög mot jobbet med träningsväskan irriterat på sniskan, motvind och eftersvettningar som påföljd, likt en gammal brottare i klimakteriet. Den här tisdagen har alla förutsättningar att bli bra! (läs:bättre!)

För att återkoppla till handbollen och tjusningen med denna så samlades truppen igår för måndagsträning, vi presenterades för ett bekant ansikte som ska vara hos oss på oviss tid. Ett mycket glatt återseende och hon kommer självfallet att presenteras hos Stegfel inom kort. Annars stod till stor del matchspel på schemat när träningen i hall drog igång och vi tycktes ha tagit Sävehofs lektion i att kontra på allvar. Dojjan nämnde att hon och Carin var svettigast, igår skulle samtliga kunnat ta upp kampen. Själv kändes det som att halva Stilla Havet rann ner och sved i ögonen. ÄLSKAR’T!

Att spela match är ju det man tränar för, men efter en träning som igår så är man ganska nöjd över att få sätta en bröstvärmare på en av de egna också. Mycket bra start på handbollsveckan!